Det vore fel av mig att skylla allt elände på X. En del händelser kan jag inte beskylla någon alls för, som dödsfall och sjukdomar (som vi haft lite mer än vår andel av). En del av eländet står sjukvården för. Jag vet att sjukvården består av människor, och människor gör misstag. Misstag kan jag ursäkta, men den attityd många läkare och sköterskor har mot sina patienter, den ursäktar jag inte. En gång svor jag på att de inte skulle få knäcka mig, men till slut gjorde de det i alla fall.

 

Jag blev inlagd på sjukhus en gång, för att jag hade smärtor i sidan och rasade i vikt. De gjorde några undersökningar utan att hitta något fel, så de bestämde sig för att jag hade Anorexia. Jag blev övervakad när jag åt, och de följde med mig efter varje måltid, för att se så jag inte kräktes. Till slut blev jag i alla fall utskriven utan att må ett dugg bättre. I flera veckor plågades jag, men jag vågade inte kontakta vården igen. Så kom det ut en liten njursten, och vips blev jag frisk.

 

En annan gång var jag till doktorn för en arm som krampat i hop sig. Jag kunde inte använda den alls, och smärtan var olidlig. Läkaren lyssnade inte på ett ord jag sade. I stället stack hon ett finger i rumpan på mig, och sedan skrev hon ut magsårsmedicin. Jag hämtade inte ut medicinen, utan jag åkte vidare till akuten och fick en cortisonspruta i axeln.

 

En ryggskada (som jag skrivit om tidigare) gjorde mig handikappad. Innan de hittade orsaken till mina problem, så var jag till vårdcentralen. Doktorn klappade mig på axeln och rådde mig att skaffa en hobby. Det var inte bra att sitta för mycket med armarna i kors och känna efter, sade han.

 

Det här är bara enstaka exempel. När jag varit med något barn till doktorn, så har jag blivit kallad hönsmamma, överbeskyddande, försumlig, dålig förälder. En läkare anklagade mig för att göra mina barn beroende av CocaCola, fast vi inte ens hade sådant hemma mer än till jul och midsommar!

 

Det som till slut knäckte mig, inträffade efter skilsmässan. Jag hade fått ett par kroniska sjukdomar och var tvungen att träffa läkare då och då. Vid ett besök hade jag ett nytt symptom, som jag undrade över. Var det sjukdomen eller var det biverkan från en medicin? Efter lite undersökningar så talade läkaren försiktigt om att jag hade HIV. Jag blev helt chockad! Jag hade ju inte varit med någon annan man än X på massor av år. Men så slog det mig - han hade varit otrogen minst en gång. Kanske fem, kanske tio? Han kunde faktiskt ha smittat mig! Läkaren tog ett blodprov för att bekräfta diagnosen och skulle höra av sig om 2 veckor.

 

Det tog 6 veckor innan jag fick ett brev, där hon meddelade att hon haft fel. Jag hade inte HIV. Där och då gick någonting sönder i mig.