När barnen började skolan, så tappade X intresset för alla utom en. De var för duktiga i teoretiska ämnen, hade fel fritidsintressen (det är svårt att skryta för andra föräldrar om att ens barn spelar TV-spel och läser böcker!) och gillade inte rätt sorts mat. Han tyckte de var tråkiga. Utom en, som sagt. Hon var kanske inte bäst i klassen, men hon var sportig, åt allt och gillade samma musik som X. Henne kunde han skryta med och skjutsa runt på olika idrottsevenemang.

 

Åren gick och de blev tonåringar. X hade fortfarande ingen nytta av sina barn, tyckte han. De tog ju inte ens över hans uppgifter i hushållet, fast han försökte få dem att göra det. Men så var det två av döttrarna, som tog hem pojkvänner. Bra pojkvänner med rätt utbildning. Elektriker och svetsare är inte dumt att ha i familjen! Pojkvännerna tackade inte nej till en öl heller, så det kunde inte vara bättre. X brydde sig fortfarande inte så mycket om flickorna, men de kunde sola sig i glansen av hans gillande i alla fall. Äntligen hade de gjort något bra!

 

Till slut, efter så många år, fick alltså två av flickorna vara med sin pappa. Han ville gärna ha med sig svärsönerna på olika aktiviteter, och då följde döttrarna med på köpet.

 

Efter skilsmässan har jag märkt att X saknar sina svärsöner. Han har frågat efter dem flera gånger, men barnen och barnbarnen verkar han inte sakna. Yngsta barnet var ju bara 10 år när han flyttade, och han behöll kontakten med henne, trots att han inte brytt sig om henne någonsin förut. När han ringer henne, så frågar han aldrig hur hon mår eller vad hon gör. Han frågar vad jag gör och vad hennes vuxna syskon gör, men hon är inte dum den flickan. Redan efter några månader sade hon till mig att hennes pappa bara ringde för att fråga ut henne om resten av familjen. Det var inte henne han brydde sig om.