Jag har alltid tyckt om att tänka och fundera på allt möjligt. I perioder har jag inte haft tid, eftersom alla lugna stunder har gått åt till att planera. När jag har kunnat i alla fall, så har jag tänkt på filosofiska frågor, funderat på psykologi (så mycket att jag faktiskt har läst en stor mängd studielitteratur bara för nöjes skull), analyserat situationer och mitt eget beteende. Ofta tänkt "men varför gjorde jag så här?" eller "hur skulle jag bete mig om det där hände?". Fram till några år före skilsmässan, så var jag ganska självkritisk när det gällde mitt beteende men samtidigt förlåtande. Jag erkände mina fel och brister men förlät mig själv.

 

En av alla mina udda funderingar gällde hur jag skulle önska att andra människor såg mig. Jag strävade alltid efter att bli en bättre människa och tänkte på inom vilka områden jag behövde anstränga mig mest. Som ung mamma tänkte jag, att om ett par av mina bekanta pratade om mig, så ville jag att de skulle tycka jag var snäll och omtänksam. Jag hoppades att andra uppfattade mig som trevlig, lojal och ärlig.

 

Under åren förändrades det där, kanske på grund av kraven X ställde på mig. Mina egna krav på mig själv förändrades i alla fall. Innan jag blev sjuk, så ville jag uppfattas som effektiv och kompetent. Hur kunde jag tänka så? Det var i alla fall vad jag ville mest, och när jag blev sjuk kunde jag inte uppfylla de kraven alls. Kanske det bidrog till att min självkänsla började sjunka?