X hade en vän, som han känt sedan han gick i skolan (jag kallar honom Johan). Vännen hade en fru, och naturligtvis föstes hon och jag i hop för att bli vänner. Jag och X var ett par och därför umgicks vi med andra par. Så var det liksom bara.

 

Jag kände egentligen inte Johan, men hans fru och jag trivdes ganska bra tillsammans. Det var rätt tidpunkt för oss, eftersom vi båda hade småbarn i samma ålder och alltid kunde prata barn. Johan pratade mest med X när vi träffades allihop, och det enda jag visste om honom var att han var snygg och att hans fru var upp över öronen förälskad i honom.

 

X pratade gärna om andra människor med mig och även med andra och han hade sällan något gott att säga om dem. Varje gång Johan och hans fru kom på tal, så sade X att Johan var genomsnäll och faktiskt alldeles för snäll för sitt eget bästa. Johan lät sig behandlas som en dörrmatta av sin fru i bland, bara för att han var för snäll för att slå näven i bordet. I andra sammanhang var han lite tuffare. Han kunde vara lite laglös inom vissa områden. Hembränning och andra liknande olagligheter var något han gärna sysslade med, men han hade växt upp på en isolerad gård och var inte så imponerad av myndigheternas lagar.

 

Jag tror kanske det var den där lite laglösa sidan av Johan, som X gillade. Hursomhelst, så använde X alltid ordet "snäll" när han pratade om Johan. Paret flyttade och försvann ur sikte, men jag hörde att de skildes ganska tidigt. Konstigt, tyckte jag, för de hade ju varit så förälskade och jag hade inte märkt av att de hade problem. X träffade Johan med några års mellanrum och han såg det som självklart att skilsmässan var fruns fel. Säkert hade hon blivit less och hittat någon ny. Stackars Johan, vars enda fel var att han varit alldeles för snäll.

 

Precis som med alla andra "sanningar" som X berättade under åren, så fastnade även den här. Jag hade sällan anledning att prata om Johan sedan familjen flyttat, men om någon frågat, så hade jag sagt "Johan? Det är en genomsnäll kille!".