När jag var yngre trivdes jag väldigt bra i mitt eget sällskap. Jag älskade att träffa folk, men det var inte så dumt att vara ensam med mina egna tankar heller. På den tiden gick jag runt och log när jag tänkte. Jag nynnade ofta för mig själv också tydligen. Det mesta jag tänkte på gjorde mig glad, nyfiken, förundrad eller något annat positivt.

 

Numera blir jag mörkrädd om jag råkar gå förbi en spegel, när jag är ensam. Mina tankar är helt annorlunda. Jag nynnar inte längre och jag ler definitivt inte. Pannan är rynkad, munnen är sammanbiten och mungiporna pekar nedåt. Undrar när jag slutade sjunga, förresten? Jag sjöng alltid förr, när jag duschade, dammsög, lagade mat, diskade ....