Genom hela äktenskapet ursäktade jag X inför alla andra. Jag hittade inte på heller, utan jag trodde på det jag sade. Om jag inte trott på det själv, så hade vårt äktenskap aldrig hållit så länge som det gjorde.

 

- Han var säkert tvungen att jobba över, och de har ju ingen telefon på jobbet! Till min mamma, som bjudit oss på middag och undrade varför X inte kom.

 

- Nej, det är klart att han inte menade allvar. Han skojade bara! Han har lite sjuk humor i bland. Till min vän, som just fått höra att hon antagligen bara hälsade på för att få en gratis middag.

 

- Pappa fick ont i huvudet och måste lägga sig och vila! Till barnen, när X surat i hop och lagt sig i sin säng för att stanna där ett dygn eller två. Den ursäkten trodde jag däremot inte på, utan det var en vit lögn för att förklara det jag inte ens begrep själv.

 

- Nej, pappa menade inte det han sade! Han var bara trött efter jobbet, och då blev det lite fel. Till barnet som fått höra att pappa ångrade att han skaffat barn och att han funderade på att flytta för att få lite lugn och ro.

 

- Självklart tycker pappa om dig! Han var bara på lite dåligt humör! Till barnet som fick höra att pappa inte tycker om barn som har det stökigt i sitt rum. Han tycker bara om snälla barn som städar varje dag.