Sömnbrist ställer till med mycket. Jag hamnade i en ond spiral. Jag sov för lite och blev trött. När man blir riktigt trött, så blir man lite korkad. Hjärnan hinner liksom inte med. Därför var det ofta som X sade något till mig, som störde mig på ett eller annat vis, men jag kunde inte räkna ut varför. Jag orkade inte med bråk, så jag gjorde allt för att få lugn och ro. Om jag bad honom göra något och han inte gjorde det, så envisades jag inte. I stället gjorde jag det själv. Det gällde blöjbyten, hänga tvätt, diska, hjälpa skolbarn med läxorna, handla, ja allt.

 

Ju mer jag gjorde hemma, desto mindre sömn fick jag och desto tröttare blev jag. Ju tröttare jag blev, desto långsammare blev jag också. Allting tog längre tid för mig, så min "arbetsdag" blev allt längre. Jag hade inte tid att sitta ned vid måltiderna längre, utan jag åt medan jag lagade mat. Tidigare hade jag inte påverkats så mycket av X, men nu började jag känna av ett ständigt dåligt samvete. Varför såg huset ut som ett bombnedslag? Var jag lat? Varför var jag så trött, när jag (enligt X) inte gjorde någonting på dagarna?

 

Jag blev förvirrad och fick inte i hop det. Å ena sidan visste jag att jag var i gång från tidig morgon till sen kväll, å andra sidan var huset stökigt och X var missnöjd. Hur kunde det komma sig? Och hur kunde jag tycka att han gjorde absolut ingenting hemma, när han sade att han gjorde allting och jag bara latade mig?

 

Nu känns det svårt att förstå mina tankegångar, men jag var så extremt trött så att hjärnan stängde av och kroppen började säga i från.