En av tonåringarna blev myndig och flyttade hemifrån. Hon tyckte att allting här hemma påminde henne om sorgen, så hon ville inte ens hälsa på i början. Ändå gjorde hon det, för sina småsyskons skull, men bara över dagen. Hon sov aldrig över.

 

Väldigt långsamt började vi resa oss ur askan. Väldigt försiktigt också, för det kändes som att vi inte ville utmana ödet. Kanske fler olyckor väntade runt hörnet? Men jag plockade fram optimism som jag egentligen inte längre hade kvar, och jag talade om för alla att nu skulle det vända. Vi hade haft vår andel av olyckor nu. Allting skulle bli bättre snart.

 

X var less på tragiska miner och sorgsen tystnad. Han skulle fylla år och bestämde sig för att bryta sorgen med en rejäl fest. Han fick tonåringarna med sig på den idén, och de började att planera. Ledorden var stort, festligt, roligt och många gäster. Deras idéer blev allt vildare och när jag till slut blev fullt informerad, så blev jag ganska förskräckt. Hur skulle jag klara allt det där? Alla förberedelser, all mat, allt som skulle fixas under själva festen? Jag tänkte inte ens tanken att X skulle hjälpa till, för det visste jag att han inte skulle.

 

X tyckte att jag var tråkig. Han tyckte jag bromsade och var negativt inställd, och tonåringarna höll med honom. Varför var jag emot att vi skulle äta gott och ha roligt? Jag försökte förklara att jag inte kunde stå och laga mat för 50 personer mitt i sommarvärmen, samtidigt som jag bakade, dukade och naturligtvis tog hand om barnen och hemmet. Sedan skulle det ju serveras och diskas också. Plockas bort och städas efteråt.

 

Nej, de lyssnade inte. X tyckte jag var löjlig och lekte martyr. Han skulle få semester en vecka före festen, så han och de stora barnen skulle ordna allt. Jag behövde inte lyfta ett finger, om det nu var så jag ville ha det. Han skulle till och med beställa färdigt kallskuret. Då behövde jag inte ens laga mat.