Jag förlorade ett syskon. Det var väntat men ändå en chock, konstigt nog. Man förnekar väl allvaret in i det sista, kanske. Jag ville sörja, men det fanns ingen tid för det. Mina barn sörjde och behövde mig, mina föräldrar behövde mig också. Alla gamla vänner till mitt syskon hörde av sig, begravningen skulle planeras och genomföras och under tiden hamnade mina syskonbarn här. Hjärtat blödde för dem, men jag kunde inte göra mycket annat än att finnas till hands.

 

X höll sig undan så mycket som möjligt. Han var ingen stadig klippa att luta sig mot, utan när han någon gång dök upp, så förväntade han sig tröst av mig.

 

Jag fick prioritera, för min tid och ork räckte inte till allt. Ettåringen, syskonbarnen, mina större barn, mina föräldrar. Handla måste jag och någon form av mat måste jag få till. Ungarna behövde duschas och byta kläder regelbundet. Det gick faktiskt. Ettåringen fick inte den uppmärksamhet av mig som jag egentligen ville ge, men storasyskonen kompenserade för det genom att ge extra mycket uppmärksamhet.

 

Min sömnbrist fick mig i bland att känna mig som en robot, men jag tänkte att jag skulle sörja och känna efter senare, när allting lugnat sig. Tills dess så kunde jag ändå klämma in lite städning och faktiskt lite jobb också.