Festen var för mig en symbol för allt som var fel i vårt äktenskap. Att han inte lyssnade på mina åsikter, att han inte respekterade mig, att han gick bakom ryggen på mig och fattade beslut, att han smet undan allt tråkigt och lämnade över det till mig och att han öppet och offentligt kritiserade precis allt jag gjorde.

 

En skilsmässa var inte vad jag ville egentligen. Jag ville ju ha ett lyckligt äktenskap! En skilsmässa skulle innebära att barnen var helt utlämnade åt X när de var hos honom. Han var ju inte snäll mot dem, om jag skulle vara helt ärlig. Även om det kanske inte var hans fel (tänkte jag), så behövde barnen ha mig där som en buffert mellan dem och X. Och hur var det med tonåringarna? Skulle de bli arga på mig för livet? Skulle de någonsin förlåta mig om jag splittrade familjen?

 

En annan liten detalj var att jag kände att jag var på rätt väg nu. Jag hade ett hopp om att kunna resa mig igen efter chocken och sorgen. Kanske jag aldrig skulle bli den jag varit, men jag trodde att jag skulle kunna bli glad igen en dag. Inte det året men nästa? En skilsmässa skulle kunna krossa inte bara mig utan också barnen, precis när det såg ut som att vi skulle kunna resa oss.

 

Nej, inte nu. Jag fick skjuta upp mina tankar på skilsmässa tills vidare.