Vad kunde jag erbjuda sörjande barn? Mat, tröst och en axel att gråta mot. Inte mycket till hjälp!  Det X kunde erbjuda tonåringarna var något de hellre ville ha. Han kunde roa dem en stund, ge dem förströelse och glömska. De började hänga med honom när han var hemma. Snickrade med honom, följde med och fiskade, grillade korv, fick en öl när jag inte såg på. För X var det helt nytt att de sökte sig till honom, och han gillade det. De blev hans solklara favoriter bland barnen och fortsatte vara det till den dag han flyttade.

 

Det jag inte tyckte om, var att han gärna drog in dem i samtal om andra syskon. Han pratade om den enas fel och brister och den andras klädsmak. Tonåringarna lyssnade och tog till sig det han sade. De satt ofta inom hörhåll från mig, och jag försökte flera gånger hejda dem; "Stopp! Det är min dotter ni pratar om!". 3 huvuden vändes mot mig med miner som inte var skuldmedvetna utan snarare irriterade för att jag lade mig i. X brukade då vanligen övergå till att prata om mig och mina brister. Det var sådant som förr enbart gjort mig arg, men mitt nya skörare jag blev även ledsen och sårad.

 

Tyvärr blev det här en vana som stannade hos dem även sedan X flyttat. De diskuterar mig och sina syskon i inte alltför snälla ordalag. Vanan rotades för djupt. De förstår verkligen inte att de sitter och upprepar X:s giftiga uttalanden.