Det blev inte som jag tänkt mig. Då trodde jag fortfarande att problem var till för att lösas och att det nog skulle bli bra till slut i alla fall. Vi hade haft våra motgångar och sorger, men nu var det dags att gå vidare och leva våra liv.

 

Jag var inte så naiv att jag trodde på ett problemfritt liv. Sjukdom, missfall och dödsfall hade kommit och gått, och just då var det tonåringarna som orsakade den största oron. De var inte särskilt lätta att hantera, och de hade vänner som var ännu svårare. Men tonårsbekymmer var en del av livet, precis som blöjeksem och trotsåldrar. Jag såg ett ljus i slutet av tunneln, även om jag började känna av sömnbristen igen efter min lilla "semester".

 

Då slog ödet till. Ett nytt dödsfall. Helt oväntat den här gången, och chocken var så stor att vi golvades totalt. Kanske vi klarat det bättre om vi helt hunnit hämta oss efter den förra sorgen - jag vet faktiskt inte. Ändå var alltihop en så stor och chockartad katastrof för väldigt många människor, så det fanns kanske inget sätt att klara av det på.

 

Jag pratar inte gärna om vad som hände, för det känns som att ingen skulle tro mig. Flera familjer var inblandade och drabbades på ett eller annat sätt. Det var som med domino-brickor; den första föll och drog resten med sig. Familjer splittrades, någon blev inlagd på psyket, bästa vänner skildes åt som fiender, en blev av med sin pojkvän. Själv förfrös jag två fingrar och tappade kontakten med den jag räknade som min närmaste vän.