Det hände så mycket med mig och med mina barn, i samband med den där händelsen. Jag hade behövt prata med någon då och fått älta alltihop gång på gång. I stället fick jag lyssna på hur alla andra hade det och mådde. Alla barnen reagerade på ett eller annat sätt, och det var svårt att se vem som behövde mig mest just för stunden.

 

X hade sin egen lösning. Han sade till främst tonåringarna att de skulle rycka upp sig, och så bjöd han dem på öl i smyg. Han tyckte att när de var 15, så var de tillräckligt gamla. De behövde ha lite roligt och glömma allt elände! Där skulle jag ha satt ned foten mer. I stället för att bara protestera och sedan ge upp mot övermakten, så skulle jag ha kämpat. Tyvärr orkade jag inte. Jag var i djup sorg och kämpade redan på flera fronter. Striden om ölen var en strid jag inte orkade ta.

 

De större barnen visade på alla sätt hur dåligt de mådde. Det var konstiga symptom från hela kroppen, de struntade i skolan, en stängde mest in sig i sitt rum och blev helt osocial. En enda bra sak fick de ut från hela alltihop, och det var en enorm sammanhållning mellan syskonen. De slöt sig samman i sorgen och stöttade varandra.