Det gick veckor och månader. Minsta barnet var en tröst för alla; ett ljus i mörkret. Det började höras skratt här hemma. Först små skratt, som tystnade fort och gav dåligt samvete. Sedan började hela familjen resa sig från sorgen, och jag kände att snart skulle jag komma i håg hur man gjorde när man var glad igen.

 

Ett viktigt steg på vägen var när en vän kidnappade mig över en helg. Hon tyckte att jag behövde komma bort ett par dagar och X kunde inte prata omkull henne. Utan att jag visste hur det gick till, så hamnade jag på ett hotell. Det var meningen att vi skulle hitta på en massa roligt, men jag kunde inte tänka mig något roligare än att sova. Lördagen sov jag middag två gånger, sedan sov jag 10 timmar på natten och på söndagen hann jag sova middag en gång innan vi åkte hem. På hemvägen kunde jag öppna ögonen ordentligt för första gången på länge. Jag behövde inte kisa av trötthet!

 

Väl hemma igen, så hade jag en helt ny energi. Jag kunde tänka och orkade ta i tu med saker. Helt fantastiskt! Just då visste jag att jag snart skulle bli mig själv igen. Jag skulle bli glad och optimistisk, precis som det skulle vara.