Jag och X grälade aldrig. I stället var det en massa småtjafsande. Han klagade på allt jag gjorde, och jag struntade i hans klagomål. Jag slutade liksom lyssna när det där gnälliga tonfallet kom fram. Det var som att ha hissmusik i bakgrunden. Lite irriterande så där, men jag lät bli att lyssna. Just den delen av vårt förhållande fungerade på något sätt i åratal. Jag kände inte att det var ett problem.

 

När jag klagade på honom, så var det lite annorlunda. Jag klagade egentligen bara när jag var riktigt arg. Om han lovat något och sedan bara struntade i det, om han uppfört sig extra dåligt mot barnen, om han lämnat mig i sticket någonstans. Då talade jag om exakt vad han gjort fel och hur arg jag var. En av två saker hände då, lite beroende på vilket humör han var på. Antingen drog han in något helt annat som hänt för länge sedan och anklagade mig för det, eller så blev han jättesårad och sade "Ja, det är väl mitt fel igen förstås. Allting är visst mitt fel!" eller "Jag kan visst inte göra någonting rätt enligt dig! Jag är väl världens sämsta man förstås. Det är ändå ingen som vill ha mig här, så jag kan lika gärna gå och lägga mig!". Sedan gick han och lade sig och klev inte upp igen förrän ett eller två dygn senare.

 

Hur grälar man med någon som gör så? Jag hade alltid en känsla av att han tyckte jag skulle ha dåligt samvete, men jag tyckte bara han betedde sig barnsligt. Det gick ju inte heller att reda ut sådant som blivit fel, så samma sak hände igen och igen. Det hände att jag blev lite avundsjuk på par som grälade ofta. Jag förstod att det måste vara jobbigt, men jag tänkte att det måste vara bättre ändå än att göra som vi gjorde.