De flesta föräldrar har någon slags idé om hur de vill uppfostra sina barn. En del följer någon ideologi eller någon guru, andra lyssnar på mammas råd, vissa går efter vad BVC säger och några går på känn bara.

 

X hade också ett par idéer. Främst ansåg han att man aldrig skulle låta barn få som de ville, för då kunde de börja få för sig att de fick bestämma. Om ett barn alltså bad om en glass, så sade han nej. Om barnet ville ha den blå tröjan på morgonen, så bestämde X att det skulle bli den röda. I stort som smått hade han alltså som princip att barn inte fick bestämma någonting alls.

 

Det var inget stort problem när han bodde hemma, för då försökte jag se till att han inte kunde ställa till med så stor skada. Det blev svårare när han flyttat. Den yngsta var då 10 år, och hon hälsade på honom. Inte ofta, men de grälade lika mycket varje gång. Hon skulle inte få bestämma hur mycket mat hon ville äta (när hon var mätt, så skulle han tvinga henne att äta mer) eller vilka kläder hon skulle ha. Tiden gick och han ville lägga sig i vilket språk hon skulle börja läsa i 6:an och var hon skulle göra sin PRAO i 8:an. Han uttryckte alltså inte bara sin åsikt, utan han ringde mig och var arg för att jag lät henne välja själv. Hon fick välja PRAO-plats, språkval, sina kläder, vad hon skulle köpa för pengarna hon pantat i hop (hörlurar). Allt sådant som en normal tonåring faktiskt bestämmer själv, men som X tyckte var hårresande att jag lät henne bestämma. Hon var ett barn och hade inga rättigheter, sade han.

 

Vad svarar man? Jag svarade ingenting, för en del dumheter han kläcker ur sig går bara inte att svara på.