X var alltså olycklig och bitter. Jag orkade inte visa särskilt mycket sympati längre, och det gav mig dåligt samvete. Visserligen tyckte jag inte att han hade det värre än andra, men han var ju ändå olycklig. Då spelade det väl ingen roll om han hade orsak till det eller inte? Borde jag inte stå på hans sida och försöka hjälpa honom?

 

Något som krånglade till det för mig, var hur andra människor uppfattade X. Alla tyckte jag hade en sådan tur! Han arbetade och försörjde familjen. Var en uppskattad ungdomsledare, som fick lovord av både ungdomarna och deras föräldrar. De tyckte det var fantastiskt hur mycket tid och engagemang han lade ner på ungdomarna. Alla tyckte att X var glad och rolig, full av skämtlynne. Han var som Dr Jekyll och Mr Hyde. Jag fick höra att jag hade tur som var gift med Dr Jekyll, men jag såg aldrig till honom. Jag såg bara Mr Hyde.

 

Det måste finnas en anledning till att jag och barnen bara såg den olyckliga, bittra, sura, elaka och arga X. Den person som andra såg, den personen var okänd för mig. Men varför? Vad var det hemma som fick honom att vantrivas så mycket med livet? Det måste vara jag. Vad kunde jag göra för att ändra på det här?

 

Där var jag tillbaka igen i mina försök att göra X lycklig, fast jag egentligen visste att det inte gick.