Det var ovant och påfrestande att ha X på jobb så nära hemmet. Jag tappade mina "lediga" dagar och fick dubbelt så mycket att göra under veckorna. Efter de där åren, när jag var hemma och skötte om ett sjukt barn, så hade jag så smått börjat få in foten på arbetsmarknaden. Just när det kändes som att det började lossna för mig, så bytte X jobb. Han tyckte inte det fungerade hemma under veckan, när jag jobbade. Visserligen ville han att jag skulle tjäna pengar, men det skulle inte få ställa till något besvär för honom.

 

Det blev en ganska infekterad fråga till slut, och jag visste inte hur jag skulle göra. Det slutade med att vi planerade in ett till barn. Jag tyckte om att vara gravid, för jag var alltid så lugn och harmonisk då. Graviditetshormonerna, trodde jag då, men innerst inne hade jag nog lagt märke till att X lät mig vara i fred när jag väntade barn. Han var inte lika besvärlig, utan jag fick en känsla av att han för en gångs skull nästan var nöjd med mig.

 

Den här gången var han inte lika nöjd, eftersom det slutade med ett missfall. Ett väldigt allvarligt missfall med störtblödning och ambulans. Jag hade tappat så mycket blod, så jag var helt tom på känslor när jag kom hem från sjukhuset. När X förklarade hur jobbigt allt hade varit för honom, så svarade jag bara "Jaha". Då åkte han bort några dagar, för att få lugn och ro efter pärsen han haft.

 

X ville försöka igen ganska direkt, men jag var tveksam. Var jag inte lite för gammal för ett till barn? Jag närmade mig 40, och det kändes gammalt. Kanske missfallet var ett tecken på att jag borde låta bli? Men jag orkade inte med tjatet från X. Jag gjorde en hälsokoll hos doktorn och fick godkänt, och sedan försökte vi igen. Jag blev gravid fort och fick äntligen lite lugnare hemma. X ägnade sig åt sina fritidsaktiviteter och slutade trakassera mig.