När jag väntade vårt sista barn, så hade jag vant mig vid att smyga med saker och dölja dem för X. Det var inget jag kunde se då, men nu ser jag det klart och tydligt.

 

Mitt missfall var inget jag pratade om med X. Han fick aldrig veta att jag nästan dog. Inte för att han frågade, men jag tog inte upp det självmant, för jag visste att det skulle ställa till ett himla liv. Antagligen skulle han ge mig skulden och sedan skulle han bli arg för att jag inte sagt något tidigare, och så skulle han berätta alla detaljer för barnen. Jag ville inte att de skulle få veta hur illa det var.

 

Min rädsla för att jag var för gammal för ett till barn, den tog jag inte heller upp med X. Att visa upp en svaghet för X var att inbjuda till trubbel.

 

När jag väl blev gravid, så sade jag inte ett ord om att jag var rädd för ett nytt missfall. Aldrig visa sig svag! Att ingen gratulerade mig till graviditeten berättade jag inte och framförallt inte hur ledsen jag var för det.

 

Jag talade om när jag varit på MVC och att allt såg bra ut, men jag talade inte om att min barnmorska bröt benet och blev sjukskriven. Sedan fick jag olika vikarier varje gång jag var dit. Det kändes inte bra alls, men det sade jag inte till X.

 

X visste inte heller att jag jobbade under nästan hela min graviditet. Han bytte jobb igen och började veckopendla mitt i graviditeten, så han märkte inte att jag jobbade två dagar i veckan. Eftersom det var jag som skötte ekonomin, så märkte han inte heller att jag fick in en lön som jag pensionssparade.

 

Allt detta smusslande och undanhållande av information, gjorde att jag hade ett ständigt dåligt samvete. I ett äktenskap ska man vara ärliga mot varandra, men jag kände inte att jag klarade av det. Varför var det så svårt att berätta saker och vara ärlig mot min man? Det förstod jag inte.