Jag undrar lite hur jag tänkte då, på den tiden.

Jag var gravid, hade svårt att gå och en massa sammandragningar hela tiden, en 2-åring som låg och sparkade på mig på nätterna, jobbade deltid och hade hela ansvaret för barn och hem. Ändå var det så att den som klagade över hur jobbigt allting var, det var X. Han fick inte sova ostört, det var stökigt hemma, han hade börjat om att jobba efter sin sjukskrivning och jobbet var inte roligt, och så fick han förstås inte heller sex när han ville. Varför höll jag med honom? Varför tyckte jag synd om honom?

 

Det var väl så att jag var glad och ganska tillfreds trots att allting inte var så där perfekt. Jag tyckte inte synd om X för att han hade det värre än någon annan, utan för att han var olycklig. Det måste han ju vara! Mungiporna pekade alltid nedåt, han klagade jämt, ingenting verkade vara roligt utan allt var bara jobbigt. Så hemskt att vantrivas med livet på det sättet!

 

Någon gång undrade jag hur det kom sig, att alla andra uppfattade X som en glad och kul kille. Var det verkligen samma person vi pratade om? Men jag slog bort den tanken varje gång. Jag såg ingen rimlig förklaring, utan det måste vara jag som fått för mig saker.