Jag var 18 när vi flyttade i hop. Gick sista året på gymnasiet. Ingen av oss hade bott själv, utan jag bodde hos mina föräldrar och han bodde hos sin pappa. Det betydde att vi inte hade med oss något, utan vi måste köpa möbler och husgeråd.

 

Vi följdes åt och köpte möbler. Säng, soffa, köksbord, stolar. Bara det nödvändigaste, men det kostade ändå rätt mycket. X hade pengar, så han ryckte bara på axlarna. Det gjorde mig inget att han betalade allt. Han ville flytta i hop så fort som möjligt, så då fick han ta att jag inte hade några pengar. Ville han dela kostnaderna, så måste han vänta ett par år tills jag slutat skolan och fått ett jobb.

 

En fredag strax innan vi skulle få tillträde till lägenheten, då kom jag hem från skolan och upptäckte att X hade varit och köpt porslin. Inte själv utan med sin svägerska. Han var mycket nöjd med att han hade fått med sig någon, som hade koll på vad som behövdes. Hon och han hade tillsammans valt ut alla tallrikar, assietter, bestick, kaffekoppar, temuggar - ja, precis allt.

 

Han betedde sig som att det var helt självklart att han skulle ha med sig en expert för den uppgiften och inte en amatör som jag. Jag skämdes lite över att jag blev besviken. Jag ville ju själv välja sådant som jag skulle använda varje dag, äta på/med och dricka ur. Min smak just då var också mer åt det blommiga hållet än det här tråkigt enfärgade vita porslinet som såg likadant ut alltihop.