Det var alltid synd om X. När vi träffades, så vantrivdes han med jobbet. Han veckopendlade och bodde i en liten barack under veckorna, och han hade inte ens ett eget hem under helgerna. Han bodde fortfarande hemma hos sin pappa och kände sig tvungen att ta hand om honom. Varje gång jag blev arg på X, så påminde jag mig själv om att han inte var lycklig. När livet vände och blev bättre för honom, så skulle han säkert bli mindre bitter och arg.

 

Företaget gick i konkurs, men X fick snabbt ett nytt jobb inom en helt annan bransch. Han var olycklig nu också. Visserligen slapp han långa jobbresor och han slapp bo i barack, men lönen var ju lägre. Arbetstiderna var dåliga och chefen var hopplös. Dessutom fanns jag inte där hela tiden. Det var min tur att veckopendla, eftersom jag gick i gymnasiet.

 

Vi flyttade i hop, men det gjorde honom inte lyckligare. Nu blev det synd om honom för att han måste betala allting. Jag gick i skolan och hade inga pengar. Han måste också sköta matlagningen hemma, eftersom jag inte kunde laga mat. Hans hopplösa chef och dåliga arbetstider fick honom att gå tillbaka till ett likadant jobb som han haft förut, och det innebar veckopendling igen. Varje helg fick jag höra om hur jobbigt han hade det.