Hjärnan är märklig. Psykologi är fascinerande.

 

En gång i tiden, då hade jag ett bra liv. Jag kände mig ofta lycklig, jag var nöjd med tillvaron och önskade mig i stort sett inget annat än det jag redan hade. Det enda lilla gruset i skon var X. Han var lite besvärlig för det mesta, men jag tänkte att det skulle ordna sig. Han behövde bara lite mer tid att komma in i papparollen och han skulle nog lära sig vanligt folkvett och hyfs också. Det var hans taskiga barndom som rådde för alltihop. Men ja, annars mådde jag bra och älskade livet.

Jag läste böcker om verkligheten. Historiska böcker, biografier, arbetarlitteratur. Hemska, sorgliga och roliga böcker om vartannat. Samma sak gällde filmer. Riktiga människor som gjorde riktiga verkliga saker.

 

Det kom en tid, när jag inte älskade mitt liv längre. Min tillvaro fylldes av sjukdomar, olyckor och död. X gjorde det inte lättare för mig, utan han blev snarare jobbigare än tvärtom.

Då upptäckte jag Fantasy. Jag flydde verkligheten genom att läsa om magi, svärdmästare, enhörningar, monster och den eviga striden mellan gott och ont. På TV såg jag superhjältar och science fiction. Varför jag ändrat smak tänkte jag inte på, utan jag bara hade hittat något nytt.

 

Efter den jobbiga tiden kom en ännu jobbigare tid; den efter skilsmässan. Depression, ångest och en massa smärta. Man orkar inte med det hur länge som helst, så jag stängde av. I över ett år har jag nästan saknat känslor. Inte glad, inte ledsen, inte engagerad, förväntansfull, rädd. Arg kan jag bli någon enstaka gång, men annars är jag bara slätstruket likgiltig.

Gissa var jag tittar på! Jag ser på Youtube, när människor reagerar på olika filmklipp. De ser en musikvideo och reagerar på den, ser på ett avsnitt av en serie och reagerar på den. De skrattar, gråter, blir arga och så tycker de till. Var det bra eller dåligt? Jag saknar de flesta känslor själv, så jag tittar på andra som visar känslor. Är det mycket sjukt? Jag vet inte ...