År efter år förklarade jag saker för X. Han frågade alltid "Varför?" och jag svarade. Det var inte för att vara pedagogisk, utan i hans fråga fanns alltid underförstådda anklagelser, och jag kände ett behov av att försvara mig. Då tänkte jag att om jag förklarade hur det låg till, så skulle han säga "Jaha, ja men då förstår jag!".

 

Eeeh, nej, det gjorde han förstås inte. Han frågade varför jag köpt grön mjölk, jag svarade att det bara fanns röd mjölk med kort datum när jag handlade, och han tyckte jag var korkad som inte fattat att jag borde ha köpt den röda mjölken ändå.

Han frågade varför jag hade ett hål i sockan, jag svarade att den var hel när jag tog på den och sedan hade jag inte märkt att det blev hål, och han tyckte att jag skämde ut hela familjen som visade mig med trasiga kläder.

 

Ofta kom jag på efteråt att jag stått och förklarat sådant jag inte borde ha förklarat, eller att jag försvarat mig fast jag inte gjort något fel. Då lovade jag mig själv att inte göra så igen, men nästa gång hände samma sak. Det var det där ögonblicket av förvåning, när X kastade ur sig konstiga frågor eller anklagade mig för konstiga saker, då hann jag inte tänka efter. Det var som en reflex bara, att jag genast gick in på långa förklaringar och gärna trasslade in mig på vägen.