Det var inte bara fester som X uteblev från, utan allt som innebar att han följde med mig, och allt som var för att göra mig eller barnen glada. Barnen har spelat instrument i kommunala musikskolan som de flesta andra, och de har haft konserter. X var inte på en enda konsert. Det är ju inte så jättekul att lyssna på nybörjare i blockflöjt, trumpet eller saxofon (för att bara nämna några av de värsta instrumenten), men som mamma har jag varit både stolt och rörd när jag varit på musikskolans uppspelningar. Inte X. Han hade alltid något att skylla på för att slippa gå dit.

 

Ett av barnen sjöng bra. Inte sensationellt bra, men hon hade en vacker flickröst och vågade sjunga solo. Det gjorde hon också i julspel, skolteater och några andra sammanhang. X var aldrig där. En enda gång hörde han henne sjunga offentligt. Det var en sådan där föreningstillställning med god mat och flera av hans vänner närvarande. Medan varmrätten dukades bort, så överraskade de med en liten barnkör som sjöng ett par sånger. Sedan ropade körledaren upp vår dotter och bad henne sjunga något. Han kände henne och visste att hon inte var rädd för att stå på scenen.

 

Jag minns att jag var så glad för att X äntligen skulle få se vår dotter uppträda. Han kastade bara en blick på henne, och sedan fortsatte han att prata med sin bordsgranne. Lite tystare visserligen, men de pratade genom hela sången. Han nämnde aldrig dotterns sång efteråt. Inte ett ord till henne, utan han betedde sig som att det aldrig hade hänt.

 

Ett annat av barnen fick ett stipendium för att ha uträttat storverk i ett skolämne. X var inte med när stipendiet delades ut, och när det stod i tidningen dagen därpå, så låtsades han inte om det.