Småprat
Småprat är väl något som par ägnar sig åt? Han kommer hem, suckar och säger "Jobbigt att köra hem i dag! Det var is på vägen och riktigt halt!". Eller så säger hon "I dag fick jag äntligen se Lisas baby! Hon var så söt och Lisa säger att allting har gått jättebra! Kanske vi skulle hälsa på dem när babyn blivit lite större?". Inga stora nyheter, inget spännande, utan man småpratar bara.
Jag kunde aldrig göra så. Hur det gick till visste jag inte, men så fort jag berättat något för X, så förändrades mitt humör. Det som kändes kul nyss, gjorde det inte längre. Något som var spännande blev olustigt och ledsamma saker blev bara konstiga. Efter ganska många år, så började jag se att problemet låg i reaktionen från X, men jag förstod inte varför. Det borde finnas något ofarligt ämne att prata om, men jag hittade inget.
Allt det där småpratet handlade ju inte om meningslösa händelser eller saker, men det var inte heller något som var kontroversiellt eller borde dra i gång ett gräl. Ändå reagerade X alltid negativt. Han var inte som en papegoja som upprepade samma sak varje gång, utan han varierade sig. Om jag konstaterade att priset på mjölken gått upp 50 öre, så visste jag aldrig i förväg vilken reaktion jag skulle få. Jag borde ha vetat helt säkert att X skulle reagera negativt, men ändå blev jag förvånad varje gång han svarade något sådant här:
"Ja, de där jävlarna på ICA, de ska då alltid ta ut ockerpriser!"
"Menar du att du står och läser på prislapparna varje gång? Vilken normal människa gör så?"
"Jaså, du tycker du har tid att springa och handla varenda dag? Hade du inget viktigare att göra?"
"Jag har ju sagt det! Ungarna är bortskämda med att få mjölk till maten! Det blir alldeles för dyrt! Ge dem vatten i stället!"
Varför blev jag så paff när han svarade så på minsta lilla kommentar från mig? Hur kunde jag inte veta att han skulle göra det, efter 10-20 år tillsammans? Det var inte förrän under de sista åren som jag slutade prata med honom. Då hade jag till slut insett att det gjorde mer skada än nytta.