I tidningen kan man läsa artiklar om hur Corona har gjort att kvinnomisshandeln ökar. Många jobbar hemifrån och många är hemma för förkylningssymptom eller bara för säkerhets skull. En man som misshandlar tillbringar alltså mer tid tillsammans med offret. De har inget umgänge på grund av den sociala distanseringen. Ensamma, bara de två. Mycket tid för honom att irritera sig på henne och gott om tillfällen att slå henne. Han behöver inte ens vara rädd att någon ska se skadorna, eftersom hon inte måste gå ut i samhället. Han kan hålla henne hemma tills blåmärkena bleknat.

 

Det kunde ha varit jag, om jag inte hade haft den uppväxt jag hade. När X under de första åren gjorde illa mig, så reagerade jag så häftigt att jag tror han var rädd att jag bara skulle lämna honom och gå. I min värld var det så totalt omöjligt för en vuxen människa att avsiktligt göra illa någon, och jag såg det som ett helt fel och sjukt beteende. Att X kom undan med det, var för att han övertygade mig om att det var rena olyckshändelser.

 

X fortsatte alltså inte med fysiskt våld. Allt annat lyckades han få mig att acceptera som normalt, men inte fysiskt våld. Om jag vuxit upp i ett våldsamt hem, så hade jag sett även det som normalt, och då tror jag inget hade hindrat X från att bli ännu en kvinnomisshandlare.

 

I kommentarer till artiklarna skriver folk att de där kvinnorna får skylla sig själv. De har själva valt sina män och själva valt att stanna kvar. De är korkade och värdelösa. Sådana kommentarer fick mig en gång i tiden att tro, att det faktiskt inte var X det var fel på utan mig. Nu vet jag att det inte är så, och ändå får varje kommentar mig att krypa i hop, gömma mig och vilja dö.