Det gick ett tävlingsprogram på TV för en del år sedan. Kändispar tävlade om vem som kände sin partner bäst. De fick frågor som "Vilken skostorlek har din fru?", "Vilken är din mans favoritförfattare?", "Vilken linje gick din fru på gymnasiet?". Det programmet ledde till ännu en fråga jag försökte hitta svaret på; hur kunde X känna mig så dåligt efter alla år tillsammans?

 

När jag såg programmen, så gjorde jag en lista över alla frågor som X inte skulle kunna svaret på trots att vi varit tillsammans i 20 år. Det var favoritförfattare, vilken TV-serie jag helst såg på, skostorlek (eller klädstorlek), min favoritfärg, om jag hade något turnummer, vilken lärare jag gillade mest i skolan, vilket datum jag fyllde år, vilket godis jag plockade helst från lösviktsgodiset, vilket politiskt parti jag föredrog ... det blev hur mycket som helst på den listan. Hur kunde han undgå att veta vad jag gillade eller tyckte? Det var ju ingenting jag höll hemligt. Mina föräldrar skulle kunna svara på frågorna, mina stora barn skulle det, mina nästan-vänner skulle det, men inte X. Varför?

 

X var lika ointresserad av barnens tycke och smak. Han visste inte vad deras lärare hette, favoritämne i skolan, vilken musik de lyssnade på, klädstorlekar, vilka TV-spel de spelade, om de hade lagat tänder eller inte, om de var kära och i så fall i vem.

 

På något sätt lyckades X få mig att acceptera, att han ägnade sig åt så viktiga saker att han inte hade möjlighet att hålla reda på oss andra i familjen. Jag smickrade mig med att tro, att X var beroende av att jag höll reda på allting. Han skulle aldrig klara sig utan mig. Så dum var jag.