När vi fick vårt första barn, då hade vi varit förlovade i över 2 år. Jag tog upp frågan om bröllop, men X sade nej. Det skulle bli för dyrt, och så skulle det vara pinsamt för honom att stå där och bli uttittad. Jag tog upp frågan igen, en gång om året ungefär. Så en dag kom han hem och berättade att han träffat en gammal kompis. Den kompisen hade talat om att X måste gifta sig med mig, för att jag skulle vara bättre skyddad om något hände honom. Kompisen lyckades där jag misslyckats, och vi planerade bröllop.

 

Det var ingenting romantiskt med frieriet, och det blev inget romantiskt med resten heller. X såg det som ett onödigt ont. Folk kunde börja tala illa om honom, om han inte såg till att skydda mig ekonomiskt, när jag nu var hemma igen med en ganska låg föräldrapenning. Vi bjöd in den närmaste familjen och hyrde en brudklänning. Mina föräldrar och syskon såg till att det blev god mat och rätt trevligt till slut.

 

Min önskan att gifta mig, berodde till en början på att jag ville se ett bevis på att X verkligen älskade mig. Det kom inget sådant tecken, och jag övergick till att tänka på det ekonomiska. Inte så att jag planerade för någon skilsmässa, men jag oroade mig i bland för att X skulle råka ut för någon olycka på jobbet. Vad skulle jag då ta mig till? Ensamstående småbarnsmamma med deltidsjobb och låg SGI? Men det sårade mig oerhört, att X inte gifte sig med mig för att visa sin kärlek till mig. Inte för att göra mig glad, och inte ens för att skydda mig och barnen ekonomiskt. Han gifte sig för att en tjejkompis påpekat att folk kunde börja snacka skit annars.