Efter det sista, olustiga samtalet med K, så tänkte jag i genom mina försök att få prata med någon som lyssnade och var ett stöd.

 

Min släkting - hon visste litegrand om mig och X, och det räckte för att hon skulle vända mig ryggen och gå. Hon ville inte alls ha med mig att göra.

Min vän - hon visste också litegrand. Hon hade inte vänt mig ryggen direkt, men hon drog sig undan. Sedan, när vi blev arbetskamrater igen, så hade hon svikit mig på flera sätt.

Familjerådgivaren - han visste lite, och han rådde ju inte för att han blev sjuk. Ren otur.

Psykologen - han hade bara fått veta att jag haft dödsfall i familjen, svår sjukdom och skilsmässa, och att jag var deprimerad efter det. Han ryckte på axlarna åt min situation och ville att jag skulle strunta i det som varit och se framåt i stället.

Prästen - hon visste att jag ville ta livet av mig, att jag var deprimerad och sjuk. Ändå valde hon att inte hjälpa mig ens genom att hänvisa mig till någon annan.

K:s kollega - hon visste inte mycket. Att jag skar mig och ville dö och att jag var skild. Hon verkade se mig som lite gnällig och jobbig.

K - han visste det mesta. Nästan allt. Det var honom jag satsade allt på, så jag hade svarat sanningsenligt på allt han frågade om och lite till. Han visste hur ung jag varit när jag träffade X, han visste en del om hur äktenskapet varit, att jag upplevt några dödsfall i familjen, hur dramatisk skilsmässan blev, att jag skar mig och ville ta livet av mig och lite till. Andå ville han inte fortsätta med samtalen och han berättade aldrig varför. Han bara lämnade mig hängande i luften gång efter annan.

 

På ena sidan stod alltså jag och tyckte, om jag bara såg till fakta, att jag var ett offer. Ett offer som behövde hjälp för att återhämta mig och bli en normal människa.

På andra sidan stod flera människor med gott rykte och några med väldigt fin utbildning också. De tittade på mig och min situation, och de avgjorde att jag inte var värd deras eller någon annans hjälp.

 

Det här har jag återkommit till gång på gång sedan dess, och för det mesta kommer jag fram till samma svar. Så många normala människor som alla tycker likadant, de måste ha rätt. Någon gång kanske jag förstår vad som är mitt största fel; det som stöter bort andra och får dem att se mig som värdelös. Men bara för att jag inte förstår det än, så betyder det inte att det inte är sant.