Veckan innan jag var till specialisten, så hade jag träffat familjerådgivaren ensam. Han ville ha ett enskilt möte med mig och X, så vi kunde vara helt öppna när vi pratade. X träffade han först, och sedan var det min tur. Jag visste att rådgivarens mål var att jag och X skulle skiljas som vänner och hela tiden se till barnens bästa. Därför ville han inte gärna prata om mina dåliga minnen från äktenskapet utan hellre de goda. Mitt problem var att alla goda minnen hade med barnen att göra och inte med X.

 

Rådgivaren blev mer och mer fundersam och slutade tjata om att X var "en snäll kille egentligen". I stället sade han att han ville träffa mig enskilt igen. Jag vet inte om det sken i genom något jag inte ens själv visste om, men han var noga med att säga att han skulle höra av sig snart om en tid.

 

När jag gått i genom skärselden med min felaktiga HIV-diagnos, så måste jag prata med någon. Jag kände ett desperat behov. Varför hade familjerådgivaren inte hört av sig? Det hade ju gått 7-8 veckor? Jag ringde hans nummer men fick inget svar. Då ringde jag kommunen och fick veta att han var sjukskriven på obestämd tid. Vad göra? Jo, jag flydde in i min bok om en fantasivärld, och där stannade jag kvar.