Det "yttre" livet ser ljusare ut. Ekonomin är bättre, ingen har dött på länge och inga stora katastrofer har inträffat. X har inte ställt till med allt för mycket förtret, men han fortsätter med förtalningskampanjen. Det går visst inte att snacka tillräckligt med skit om mig och barnen. Jag har resignerat och ställt in mig på att han kommer att fortsätta försöka kontrollera våra liv och förstöra våra rykten. Han kommer aldrig att sluta, och det innebär att han river upp de själsliga såren hos barnen gång på gång. Äldsta och yngsta barnet har kommit över honom, men mellanbarnen gör det nog aldrig. De hukar sig om de ser en bil som är lik hans, och de ältar sådant han sagt och gjort.

 

Mig skadar han inte längre. Skador och ärr från tidigare finns kvar, men jag får inga nya. Det bekommer mig inte att han ringer, att han talar illa om mig eller att han anklagar mig för att ha kastat bort hans ägodelar. Det gör honom galen att hans kvarlämnade prylar inte ligger kvar där han lämnade dem. Efter alla år!!!

De psykiska skadorna från våra år tillsammans, de blir jag aldrig av med. Kanske det hade gått om jag fått professionell hjälp, men nu är det som det är. Jag är åtminstone inte självmordsbenägen längre.

Hälsan är också som den är, och Corona gjorde den inte bättre. Viktiga kontroller, undersökningar och uppföljningar blev inte gjorda pga Corona, och det har inneburit att jag i stället blivit akut sjuk några gånger. Akutmottagningen håller på att bli min nya bästa kompis. Men en ensamstående mamma kan inte ligga i sjuksängen och lata sig. Därför jobbar jag så mycket jag orkar och mår bra av.

 

Det mest positiva är att jag fått tillbaka en bra känsla i alla fall; jag kan numera känna mig nöjd. Nöjd med min arbetsdag när den gått bra, nöjd med inköpet av den nya jackan till halva priset, nöjd med att kakorna jag bakade blev bra. Om jag håller den här takten och får tillbaka en bra känsla om året, så kommer jag att känna mig - ja, just det! - nöjd.