Jag träffade min vän. Hon var entusiastisk och berättade om att de bestämt sig för att anställa en tjej, som verkade vara helt rätt för jobbet. Jag förstod först inte vad hon pratade om, så jag var tyst och försökte ta in allt. Det hon sade var ungefär så här:

 

På ena sidan stod då jag. Nästan 15 års erfarenhet som vikarie. Aldrig ett problem eller något klagomål. Kunde jobbet utan och innan och var beredd att börja direkt. Inga småbarn, så det skulle aldrig bli någon VAB.

På andra sidan stod en småbarnsmamma med barn i den värsta sjukåldern. Ingen erfarenhet eller utbildning. Kunde inte jobba de tider som gällde nu, utan de måste stuva om och ändra lite tider. Hon visste inte hur länge hon skulle bli kvar på jobbet heller, för det var egentligen fel område för henne. Om något bättre jobb dök upp, så skulle hon ta det i stället.

 

Det jag hörde var att min vän svikit mig. Hon kunde ha förvarnat mig i stället för att säga att jobbet absolut var mitt. Om det var chefen (som inte kände mig), som bestämt sig för att satsa på någon ung och fräsch tjej, så hade jag blivit besviken men accepterat det. Men nu var ju min vän med och bestämde, och hon tyckte det var ett självklart val att ta den andra sökanden.

 

Att jag inte fick jobbet, innebar att jag stod helt utan inkomst igen. Jag hade inte fått en enda timme extra på mitt gamla jobb, och nu försvann det här jobbet från en vecka till nästa. Hur skulle jag kunna försörja oss? Det var omöjligt. Ändå var det inte ekonomin som gjorde mig mest förtvivlad, utan det var min väns svek. Jag såg två alternativ; antingen var jag totalt dum i huvudet och helt utan omdöme när det gällde att lita på folk, eller så var jag så värdelös som anställd, att vem som helst dög bättre än jag.