När jag fyllde 30, så var jag inte alls samma person som när jag fyllde 20. Utvecklingen gick inte bakåt utan framåt, kanske tack vare att X var hemma så lite. Jag hade hittat nya bokgenrer jag tyckte om, hade breddat min musiksmak, gillade andra sorters godis, annan mat, en annan klädstil. Jag engagerade mig i skolpolitik och välgörenhetsorganisationer och hade helt andra åsikter inom många områden.

 

När jag fyllde 40, så såg jag tillbaka på mitt 30-åriga jag och tänkte att jag varit väldigt omogen på den tiden. Jag pluggade medicin och psykologi i smyg, med böcker lånade från biblioteket. Det var ett intresse som väckts när barnen var små, när jag följde deras utveckling och genomled alla deras sjukdomar. Inget var svart eller vitt längre, utan jag hade insett att det mesta och de flesta hade både bra och dåliga sidor.

 

När jag fyllde 50, då hade sjukdom, sorger och bedrövelser förvandlat mig till en mycket stillsam och tystlåten person, som inte längre pratade på med vem som helst utan i stället tänkte och grubblade mycket. På ett sätt var jag en bättre människa, eftersom jag hade fått en helt ny förståelse för de stora svåra frågorna i livet. Jag dömde inte längre andra för deras svagheter.

 

Någon gång mellan 40 och 50, så minns jag att jag fick en "uppenbarelse". Det slog mig plötsligt, att X inte hade utvecklats ett dugg under våra år tillsammans. Han lyssnade på samma musik, hade exakt samma åsikter, samma intressen, likadana kläder och samma beteende. Jag började iaktta andra människor, som jag känt länge. Hade de förändrats på 20-30 år? Ja, varenda en hade gjort det. Alla utom X. Jag förstod det inte då, och jag förstår det inte nu.