Har det gått framåt? Kanske.

Fortfarande deprimerad men knappt någon ångest. Avstängda känslor, och det har jag nog haft ganska länge. Jag tror att kroppen eller hjärnan bestämde sig för att inte orka med alla dessa negativa känslor längre, så jag slutade känna. Aldrig glad och aldrig rädd. Arg eller ledsen kan jag vara och jag kan känna kärlek för barnen, men det är urvattnat. Lite lagom arg och lite lagom kärleksfull. Jag är ändå tacksam för att jag inte tappat den förmågan också.

 

Hälsan är usel. Till och med sämre än förut faktiskt, men jag aktar mig fortfarande för läkare. Så länge jag klarar att jobba, så får det gå ändå.

 

Som alla andra har vi haft ett tufft Corona-år. Många oroliga släktingar, men ingen av oss har varit allvarligt sjuka i Corona. Ändå har vi haft sorg och begravning av andra orsaker. Corona är inte den enda sjukdomen som finns! Tyvärr kan jag inte gråta över mina döda. Jag är för avstängd för att göra det.

 

Ljusglimten i mitt liv är att jag faktiskt känner att jag gjort skillnad hos några människor. Okända människor på olika forum, som startat förvirrade trådar om sina relationer. De vet inte vad som händer, vad som är rätt och sant eller vilka de själva är. De känner inte igen sig själva längre. Vi har haft långa samtal där de långsamt börjar förstå att de levt i en mardröm och inte i verkligheten. Från början kanske de blir arga om jag eller någon annan antyder att deras partner inte verkar vara bra människor. När månaderna går blir de allt mindre arga och allt mer chockade över vad de upptäcker. Ensamma med sina förvirrade tankar hade de kanske aldrig tagit sig loss från sina destruktiva förhållanden. Det behövdes någon utomstående som kunde säga rent ut att "det där är inte normalt" eller "så där säger inte en man som älskar sin kvinna" eller till och med "det han gör mot barnen är olagligt och fel".

 

Det hjälper mig att hjälpa andra, men jag tror aldrig att jag blir en normalt kännande människa igen. Det enda jag egentligen ser fram emot är att en dag få slippa leva längre. Jag kan vänta tills jag dör av naturliga orsaker, men jag hoppas det inte dröjer alltför många år till.