Den sista julen var lugnare än vanligt. X höll på hela december med att julhandla. Varje fredag åkte han i väg själv, och så kom han hem på kvällen eller först nästa dag - utan julklappar. Han klagade och muttrade över att det inte gick att köpa julklappar utan ordentliga önskelistor. Alltihop var vårt fel.

 

Den sista veckan var han nästan trevlig och riktigt hjälpsam. Han tog på sig allt skjutsande och hämtande av folk och julklappar. Så kröp det fram att "de här från Perstad" ville att han skulle följa med dem på någon tillställning helgen före jul. På vägen skulle han köra förbi en av barnens kusiner, så då kunde han ju passa på att lämna julkort och julklapp där. Eftersom jag ändå inte räknat med honom när det gällde julförberedelser, så skickade jag i väg honom med julhälsningar både till min käre svåger och till "de här från Perstad". Han åkte fredag och kom hem söndag. Julklappen till kusinen hade han med sig hem igen, för han hade glömt att köra förbi hos dem.

 

För första gången gick inte X och lade sig dagen före julafton. I stället var han borta någonstans i olika ärenden. Våra stora barn droppade in tillsammans med sina respektive, och de bara suckade över sin pappa. Efter den långa märkliga hösten, så hade de börjat vänja sig vid att han försvann hela tiden.

 

På julafton struntade X i oss. Han öppnade ett paket direkt efter frukost. Det var en julklapp från "de här från Perstad". Sedan måste han visa upp vilken fin tröja han fått. Jag tyckte den såg ut som en helt vanlig tröja, men han tog på sig den och tjatade om vilken fantastisk kvalitet det var på den. Sedan satte han sig framför TV:n och stannade där tills det var dags för julbord. Vem hade dukat till 15 personer, skurit allt och värmt upp det som skulle värmas? Jag förstås. X åt och sedan satte han sig vid TV:n igen. Där stannade han resten av julafton.

 

I efterhand har ett av våra barn berättat att det var den dagen hon förstod att hennes pappa var otrogen. Hon kunde inte sätta fingret på exakt vad som gjorde det, men hon visste.

Ett annat barn har berättat att det där var den värsta julafton någonsin. Det hade legat något tjockt och fel i luften. Kanske för att de stora barnen inte levde i vår vardag längre. De kunde se klarare på vad som hände. Jag hade vant mig gradvis, och så var jag så trött och spänd att jag fick tunnelseende. Min enda tanke var att X var ovanligt lugn och inte ställde till med bråk. Jag var tacksam för det.

 

Juldagens morgon gick jag och mitt äldsta barn till julottan. Jag var ändå vaken vid den tiden, så jag välkomnade den förevändningen att komma bort och få slappna av en stund. När vi kom hem vid 8-tiden, så hade X tagit bilen och åkt till sin bror. Sedan åkte han visst vilse och blev borta i två dygn ...