En vardagsmorgon efter frukost. Ett av barnen kommer ut ur sitt rum med mobilen i handen och ett likblekt ansikte. "NN är död. Jag fick ett SMS. NN har dött." Jag såg liksom mig själv utifrån, när jag gjorde en sådan där löjlig gest med handen mot bröstkorgen, precis som i någon såpopera. Som att jag försökte hindra hjärtat från att hoppa ur kroppen. Sedan började hjärnan arbeta. Jag stängde av känslorna (det gick på rutin numera) och räknade för mig själv vilka som skulle påverkas och på vilket sätt. Hade jag tillräckligt med pappersnäsdukar? Borde jag skaffa barnvakt och få ut de yngsta ur huset tills den värsta chocken lagt sig hos de större barnen? Vem behövde mig mest och först?

 

Redan när det hände skämdes jag över att jag betedde mig så. Vad var det för fel på mig? Tänka på praktiska problem och pappersnäsdukar när någon just dött?!

 

Den här gången var det inte min sorg, för jag stod inte nära NN. Däremot stod jag nära de närmast sörjande. Jag måste vara stark för dem.