Det hade varit några jobbiga år, då det hände en del som jag inte kunde göra så mycket åt. Man känner sig ganska hjälplös som mamma, när ens barn blir sjukt och har ont. Det är ett problem som man inte bara kan fixa. Ändå höll jag humöret uppe, för jag var väldigt optimistiskt lagd och övertygad om att allt skulle ordna sig. Jag var orolig för mitt barn, ängslig till och från, ledsen när hon inte mådde bra och kände mig hjälplös när hon hade ont. Det var stundtals väldigt jobbigt för oss båda två, men för det mesta var jag ändå ganska glad.

 

Två oväntade dödsfall i släkten dämpade min glädje, och mitt missfall gjorde mig olycklig under en tid. Den nya graviditeten skulle bli en nystart på livet; från och med nu skulle allting bli bättre! Eftersom X som vanligt lugnade ner sig när jag blev gravid, och han sedan också började veckopendla igen, så tänkte jag att även mitt äktenskap var på väg åt rätt håll.

 

Tyvärr blev det en ganska tuff graviditet. Jag hade svårt att gå, järnvärdet var uselt, ont överallt, sov inte på nätterna. Ingen verkade tycka att det var roligt att vi skulle få ett till barn och min barnmorska blev sjukskriven, så jag kände mig väldigt ensam. Det var svårt att vara glad och förväntansfull när jag led av järn- och sömnbrist och inte kunde prata med någon om det väntade barnet.

 

En olycka inträffade i min närmaste familj och ett av mina syskon svävade mellan liv och död i flera veckor. Det var inget bra utgångsläge för en förlossning, men barnet skulle ju ut, så det fanns inget att välja på.