Då och då under åren blev vi bjudna på bröllop eller födelsedagsfiranden. Det hände också att vi funderade på att gå på någon festival eller spelning med en favoritartist. När vi bokade in oss för något extra festligt, så blev alltid X lite nojig veckan innan. Det var alltid samma sak. Han antydde att jag egentligen inte ville gå och att jag planerade att bli sjuk för att sabotera alltihop. När han pratade med vänner så fick han det att låta som ett skämt. "Hon ser alltid till att bli sjuk när vi ska i väg någonstans, för då slipper hon undan. Hon är ju livrädd för att göra något roligt. Det kan ju vara farligt!".

 

När han pratade med mig, så blev det mer anklagande och inte ett dugg skämtsamt. "Du känner alltid efter om du inte är liiiite sjuk i alla fall, så du slipper göra något kul! Jag vet inte vad det är med dig och fester. Varför vill du aldrig hitta på något roligt?".

 

Varje gång talade jag om att det hänt en gång att jag fått stanna hemma pga sjukdom, och att det inte alls var roligt att missa en fest som jag sett fram emot. Han lyssnade förstås inte, utan han fortsatte att tjata om samma sak. Med tiden blev jag alltmer nervös om vi skulle någonstans. Tänk om jag blev sjuk! Han skulle aldrig förlåta mig för det! Alla sorters fester blev stressmoment långt innan vi ens skulle gå dit. Till slut började jag avsky fester och undvek att lova något. I stället uppmuntrade jag X att gå själv, eftersom det var så svårt att få någon barnvakt.