Jag har grubblat många gånger över det där med att jag inte orkat och inte hunnit. Vacklat mellan övertygelsen att det är omöjligt att bara jobba på och aldrig vila, och vittnesmålen från andra om att de hinner och orkar. Under åren efter skilsmässan har jag hittat några svar, men det är fortfarande ett känsligt område för mig. Varje gång mina stora barn kommer hem, så märker jag att de försöker hålla tillbaka sin irritation när de ser mig sitta och "lata" mig. De har fått det inpräntat sedan barnsben, att det är fel av mig att vara sysslolös ens en liten stund, så de ifrågasätter inte om det är sant eller inte. Till och med den mest kärleksfullt överseende kommentar från något av barnen, får mig att vilja gå undan och skära mig (fast jag har faktiskt lyckats låta bli sedan jag startade bloggen).

 

Eftersom jag inte har någon att bolla tankar med, så tar det evigheter för mig att hitta svar på mina frågor och analysera mina problem. Jag ser saker ur en enda synvinkel hela tiden och missar även de enklaste svar i bland. Ett av de enkla svaren här, är att vår familj inte var någon vanlig Svensson-familj. Jag jämförde mig alltid med andra kvinnor och tänkte att vi gjorde samma saker. Jobba, handla, laga mat, tvätta, diska, sköta barn. Jag tänkte aldrig på att vi hade olika förutsättningar. Vänner med småbarn och sömnbrist klagade på att de var trötta, men då och då kunde de ta igen sömn genom att papporna tog över. Det hände aldrig hos oss. Jag kunde aldrig ta igen sömn. BB var paradiset för mig, för där fick jag sova ut.

 

En annan skillnad var att många jag kände klagade över lata karlar. Deras män gjorde inte så mycket som de borde hemma. Om huset behövde städas, så tog de hand om barnen medan kvinnorna städade. Inte här. Här blev han sur och irriterad över att jag inte städat. Sedan gick han och lade sig, och han klev inte upp förrän jag städat. Medan jag städade skulle jag förstås se till att barnen inte störde honom.