So long
Det finns fortfarande perioder och händelser jag inte kan berätta om. Kanske jag aldrig kommer att kunna göra det. Jag har bestämt mig för att låta bloggen vila ett tag. Först tänkte jag ta bort den helt, men jag ska inte göra det - än, i alla fall.
Det hjälper mig inte längre att blogga, utan det börjar snarare bli ett stressmoment. Jag har skrivit om mycket, och nu borde jag berätta om resten, men jag kan inte. Då är det bättre att bloggen får vila än att jag pressar mig till att göra något jag inte klarar av.
Något som just nu får mig att må lite bättre, är att försöka hjälpa andra förvirrade själar. De som förtvivlade och oförstående skickar ut nödrop på diverse forum. Jag känner igen dem nu; de som ställer samma frågor som jag gjorde. Det är så hemskt att läsa vad de skriver, för de förstår ingenting av det som är tydligt för alla andra:
"I går upptäckte jag att min man är otrogen. Han har haft ett förhållande med sin arbetskamrat i flera månader. Jag ställde honom mot väggen, och det blev ett jättegräl. Han säger att han aldrig skulle ha blivit i hop med den andra om inte jag hade tvingat honom. Och han har ju rätt i att vi sällan har sex. Jag har varit så trött sedan barnen föddes, så jag har bara ställt upp någon gång i veckan. Och jag har slarvat med maten och gått upp i vikt. Jag borde ha försökt mer! Vad ska jag göra? Borde jag förlåta honom? Han har lovat att göra slut med henne och säger att han älskar mig. Att han väljer mig i stället för henne visar ju att han verkligen vill försöka reparera vårt förhållande."
Ungefär så såg det senaste nödropet ut som jag läste. Jag har sett en variant där mannen kallar henne för allt fult man kan tänka sig, super sig full varje helg, slår sönder möbler när han blir arg men hon vågar inte söka skilsmässa, för då hotar han att ta livet av sig. Hon är rädd att förstöra livet för sina barn om hon driver pappan att begå självmord.
Det känns i alla fall bra att försöka hjälpa dem att ta sig ur det helvete de befinner sig i, genom att helt enkelt läsa det de skriver och påpeka en del saker de aldrig tänkt på.
Kanske jag återkommer till bloggen, men kanske inte. Det hjälper mig inte att bara berätta längre. Jag behöver en dialog. Någon som hjälper mig att se saker från olika håll och hjälper mig att förstå vad som är normalt, vad som är sant och riktigt. Efter 402 blogginlägg måste jag inse att bloggande kanske inte var rätt för mig. Det blir som att sitta och prata med en vägg.
Over and out ...