Under åren har jag många gånger hört kvinnor klaga över hur deras män beter sig när de är förkylda. När mannen är förkyld, så är han jättesjuk och behöver vila och omvårdnad. När kvinnan är förkyld, så ska hon orka köra på som vanligt. Det är en vanlig sak att skämta om, och det finns reklam som bygger på det här fenomenet. Är det konstigt att jag trodde vi var som alla andra par?

 

När X blev förkyld, så blev han lite besatt av att avgöra vems fel det var. Kanske han smittats av något barn eller av mig? I så fall var det vårt fel. Annars sökte han i vidare kretsar. Mina föräldrar kanske? Någon arbetskompis? Det var viktigt att veta vem som smittat honom.

När den saken var avgjord, så gick han och lade sig. Han var ju alldeles för sjuk för att göra något här hemma. Jag tyckte det var konstigt, att om han blev förkyld under arbetsveckan, så jobbade han så länge han inte hade feber. Hemma kunde han inte ens duka bort sin egen tallrik eller vakta småbarn medan jag fick gå på toaletten. I stället vilade han hela helgen och var i form sedan för att jobba på måndagen.

 

När jag blev förkyld, så var det alltid mitt eget fel. Jag hade varit ute utan handskar, blivit kall om fötterna eller ränt omkring för mycket. Han avlastade mig inte med matlagningen eller barnen, och om jag bad honom göra något, så var han upptagen. Samtidigt talade han om, att om jag hade vett att vila när jag var sjuk, så skulle jag bli frisk mycket fortare. När jag nu var så dum att jag inte vilade, så fick jag väl skylla mig själv som var sjuk.

 

Jag lyckades aldrig räkna ut hur jag skulle få chans att vila. Någon måste ta hand om småbarnen, och han gjorde det inte. Någon måste ge ungarna mat, och denna någon var alltid jag. Någon måste sköta disk, tvätt och matlagning för att inte allting skulle falla i hop. Under veckorna var jag dessutom helt ensam med barnen, och då spelade det ingen roll hur sjuk jag var. Jag måste ändå sköta allt. Kanske det var därför mina förkylningar ofta drog ut på tiden och slutade med sjuka bihålor och öron?

 

Jag lärde mig i alla fall att inte klaga. Det var likadant i alla familjer, eller hur?